Grubblare? Jag? Det är snarare ovissheten som skrämmer mig.
Efter en utmärkt middag med underbart sällskap skjutsade jag hem Hanna och cruisade runt i nya bilen. Jag gillar den skarpt! Tillslut hamnade jag på tiskenparkeringen och gick ur bilen för att beskåda de enda själarna som var vakna, änderna.
Jag har blivit så van att åka mellan mina två hem att ingenting längre gör mig förvånad. Att börja dagen i Uppsala för att på kvällen stå och titta ut över Faluns spegelblanka vatten är bara människans påhitt om flexibilitet och rörlighet. Man kan på morgonen vakna upp i sin hemstad för att redan ett dygn senare vara på andra sidan jorden om man så vill.
Jag hade bara tänkt stanna en kort stund men efter 40 kalla minuter kom Jens förbi och vi åkte ut på upptäcksfärd. Nunnorna låg och sov när vi körde upp på deras infart och betraktade huset innan vi i hög fart åkte vidare. Jag fick välja och det slutade med att vi satt uppe i hoppbackarna och såg ut över Falun. Det är vackert där och man känner att man lever. Jag var inte heller så höjdrädd den här gången, kanske inte lika rädd för livets utmaningar.