Det var värt vartenda öre - och cholkad fick vi gott om! Jag pratar förstås om Nya Zeelands första och största chokladfabrik, Cadbury, där det tillverkas 4,4 miljoner liter smält choklad per år. Nu under de senaste tio åren har de även börjat göra mörk choklad, upp till 70%. Tidigare var den mörkaste chokladen 40% eftersom människorna här inte var så förtjusta i mörk choklad, men nu på senare år har det blivit mer och mer populärt. Förberedelserna inför påsken pågår från juni-januari och de gör nästan 40 miljoner chokladägg, vilket är ganska mycket med tanke på att hela Nya Zeelands befolkning bara består av lite drygt 4,5 miljoner människor. Vi fick följa med in i fabriken och på vägen fick vi smaka på olika chokladsorter som de tillverkar. Det godaste var den smälta chokladen som var tagen direkt ur en maskin och som därför fortfarande var varm. Visste inte att choklad kunde vara så underbart gott! Det är liksom 100 gånger bättre med ny och färsk så att säga ”hembakad” choklad än den som har legat i affären ett tag. Cadbury finns även i Storbritannien och kommer ursprungligen därifrån, men jag måste dock säga att den ändå inte slår Marabou. Nog om choklad.
Klockan tre begav vi oss från Dunedin för att börja vår resa uppför kusten. Till skillnad från västkusten och glaciärerna var det hur enkelt som helst att köra denna sträcka eftersom vägen var rak och platt nästan hela vägen uppåt. Lätt som en pannkaka med andra ord!
Lite drygt 40 mil körde jag och efter några pauser rullade vi in på vårat hostel i Akaroua halv tio på kvällen. Eftersom jag hört att detta område öster om Christchurch är väldigt vackert bodde vi där sista natten innan vi skulle lämna in bilen. Imorse när vi vaknade var det tyvärr trist och grått väder som alltid. Vi verkar ha otur med vädret vart vi än åker för det har varit mer regn och moln än solsken.
På eftermiddagen (idag) kom vi fram till Christchurch, staden som för ett år sedan drabbades av en kraftig jordbävning. Trots att jag var lite rädd för bilkörningen här klarade vi ändå av att navigera oss runt i ruinerna och alla avspärrade gator. För de som inte vet hur Christchurch ser ut kan jag tala om att de inte ens har lyckats börja uppbyggnaden av staden än. Trots att det gått ett år sedan jordbävningen är det inte förrän nyligen som de öppnat upp vissa delar i centrum pga av rasrisken. Människorna som lever här har därför inte kunnat se vilka förödande effekter den hade på de innersta stadsdelarna. Så just nu håller de alltså på att riva de instabila husen och bedöma rasrisken och skicket på flera av de andra innan de kan börja bygga upp staden igen. Detta försenas även genom att nya skalv (eller efterskalv) hela tiden inträffar. Några av de senaste var i december och även så sent som januari i år. Christchurch ligger helt enkelt mellan två kontinentalplattor (?) och även om det är, eller snarare var en väldigt fin stad skulle jag nog aldrig vilja bo här på grund av risken för jordbävningar.
Vid halv sex åkte jag och lämnade tillbaka vår lilla bil. Jag har kört oss totalt 390 mil (!) på den här resan. Det är en ganska rejäl sträcka. Men kul har vi haft och mycket har vi sett. Jag rekommenderar verkligen att ha bil när man reser runt på NZ, allt blir så himla mycket smidigare och man kan vara mycket mer flexibel. Att ha bra väder är även A och O eftersom det man gör här till 99 % har med naturen och utemiljöer att göra. Har man bara det blir allting helt plötsligt ännu mera magiskt än det redan är (och varmare!).
Mera får på sydön.
Utanför chokladfabriken.
Det luktade choklad!! :D Hihi.
Ett av de raserade husen i Christchurch.
Det var lite svårt att steka pannkakor i en vind stekpanna.